Jag har egentligen två lägen när det gäller mig själv. Det ena är att jag är så j@vla grym som är så stark, driven och orädd. Att jag är oövervinnerlig. Att jag bestämmer mig för något och driver igenom det. Hur jag kan ha så enormt mycket på gång samtidigt men ändå hinna och framför allt orka med. Att jag helt ensam har drivit igenom stora förändringar och ordnat en fest där jag dansade i 12 timmar i sträck för att uppmärksamma och samla in pengar till barns rättigheter. Bland annat. Jag är ju helt fantastisk!Det andra läget är att jag är totalt värdelös. Att inget jag gör spelar någon roll. Att alla hatar mig. Att jag är ensammast i världen. Mycket tänker jag också på min psykiska ohälsa. Hur jag i min kamp för att överleva blivit för full för många gånger. Skammen över det gör att allt bra jag någonsin gjort försvinner helt och jag reduceras till att inte bli mer värd än mina allra värsta misstag/dåliga beslut. Jag är ju helt värdelös!Är jag antingen eller? Är det rimligt att känna såhär?Vad vet jag. Det jag vet är att jag är fantastisk för det mesta men jag har, precis som alla andra, gjort värdelösa saker. Så som jag tänker om mig själv och så hårt som jag dömer mig själv skulle jag ALDRIG tänka om eller säga till någon annan. Aldrig!Jag är övertygad om att det är bra att, eller ett måste, att vara snäll mot sig själv. Det är också bra att kunna ifrågasätta sig själv och att reflektera över sitt förflutna. Det är däremot direkt skadligt att slå på sig själv men det är desto svårare att hitta balansen. Det är trots allt mänskligt att känna, tänka och att snubbla men resa sig igen. Alla snubblar och vi som finns runt omkring måste hjälpa den som snubblar att resa sig igen. Vi behöver kärlek, kärlek och ännu mera kärlek!Känner du igen dig i min text? Eller inte?Lämna en kommentar ❤️
