Du har säkert upplevt det, att någon kränker dig och du säger ifrån men det hela vänds till att den som kränkte blir ett offer och får dig att känna skam över ditt agerande. Jag har tappat räkningen på hur många gånger det har hänt mig. Det har varit både män och kvinnor men till en övervägande del män.Vad är det då jag kan sagt ifrån om?Det kan ha rört sig om att jag har nekat sexuella närmanden, att jag har markerat att jag inte låter mig avbrytas, att jag säger nej till ett förslag jag redan har sagt nej till flera gånger eller att jag säger ifrån när jag blir förminskad.Att säga ifrån när någon går över ens gränser är en grundläggande och helt självklar rättighet, den som har gått över någon annans gräns är aldrig offret. Det kan absolut vara pinsamt och kännas jobbigt att informeras om att man har kränkt någon men det enda man kan göra i den situationen är att backa, be om ursäkt och förändra sitt beteende.Men tyvärr blir reaktionen ofta att den som har kränkt någon annan är den som är mest kränkt. Den som har kränkt kan bli arg och slänga ur sig "bli inte arg för att jag är attraherad av dig!" eller "men oj vilken överdriven reaktion, du borde nog jobba på att tygla ditt humör."Det här är ren fokusförflyttning. Man flyttar fokus från att man själv betedde sig illa och framställer den man har kränkt som den som är problemet. Det är oförskämt och helt oacceptabelt att bete sig så men ändå är det oerhört vanligt.Jag tänker fortsätta säga ifrån och jag tänker fortsätta att upplysa den som kränker mig att det inte är jag som är problemet. Jag är färdig med att acceptera andras brist på respekt.Har det här beteendet något gemensamt med detta?
